Uppdatering.
Igår flyttades pappa till ett nytt boende som ska vara bättre för honom. Skillnaden känns enorm. Det är ljust och det känns som om folk lever där. Pappa var orolig men när jag talade med personalen idag hade det gått bra.
På det förra stället så låg medelåldern på 85, min pappa är 63. Den äldsta tanten skulle snart fylla 101 år.
Jag har inte så mycket mera att skriva. Det känns inte som att jag orkar gå in på mer än så här. Jag saknar min pappa.
Broby gård
Pappa får hjälpa till att packa upp sina egna grejer.
När jag ska hjälpa hittar jag duschcremen och tandborsten gömda i kalsonglådan.
Pappa har ingen koll fast jag två minuter innan sagt vart sakerna ska ligga.
Pappa ser lite orolig ut.
Brister ut i ett leende när jag säger åt honom att le :-)
tyst
Så är det.
Min pappa inte den han brukade vara...
Så här så morfar ut när jag såg honom första gången på ett halvår på Huddingesjukhus. En chock för oss som är vana vid att han oftast är ordenligt klädd, klippt och rakad. Nu som någon slags Robinsson som var totalförvirrad.
Morfar några veckor senare, piggare och fräschare men i behov av en klippning som nu är gjord men inte sedd.
Lite nya kläder ska han få också. Kankse blir det lättare om han känner igen sig själv. Vad vet jag?
Jag har inga bilder på min gamla pappa på den nya datorn. Men ni som minns vet ju vilken skillnad det är.
Faijja...
Killian satt bredvid pappa och lekte med honom i en inlånad soffa. Pappa har ju inga möbler eftersom han bott i sitt skyffe och vin ansåg att det inte gick att spara något av den skit han hade.
Idag ringde dom från hemmet och frågade om dom kunde skicka mig räkningen tills allt var klart med förvaltare men jag kan ju lova att jag ska ringa till Soc när den kommer. Jag tänker inte betala den när han är deras ansvar.
Hon berättade att dom hade klippt honom nu också, ser fram emot att gå dit när jag mår bättre.
Jag saknar honom nästan hela tiden och alla tankar som rullar gör det inte lättare för mig att hantera den här situationen. Pappa var ju ändå länge den enda personen som förstod mig så som jag vill bli förstådd och den enda som drev på mig och sa att jag kan göra vad jag vill...det är en fin skatt att förlora. Oersättlig.
I natt grät jag en skvätt
Jag är så sjukt glad över att jag har mina grabbar som håller mig på fötterna så jag har att göra. Då slipper jag tänka allt för mycket.
Igår flyttade pappa till Sylvester och jag borde ha varit där men jag sket i det. Jag ville inte och då blev det inte så.
Idag kommer syrran och då ska vi dit efter att jag har hämtat Killian. Måste få fullmakt till att hämta ut hans cash så vi kan betala hyran.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte...
Tunga beslut
Jag ringde och pratade med den ansvariga kvinnan på boendet och sen bara rullade det på. Hon ville att jag skulle komma dit så fort som möjligt. Med båda kidsen hemma och en mamma som inte sovit så vart det stressigt. Mormor dök upp som en ängel och tillsammans hann vi i alla fall dit. Mormor ville inte följa med in utan stannade ute med vagnen eftersom båda barnen hade somnat.
Första intrycket var bra. Det verkade fint. Jag reflekterade över att det satt en massa översminkade pensionärstanter i entrén och jag skrattade till inombords när det slog mig hur min pappa skulle skämtat om dom...ja just det skulle. :-(
Jag träffade chefen på bygget en mycket trevlig men lite för på kvinna. När man berättar för mig hur himla bra alling är och verkligen påpekar det hela tiden börjar jag så klart genast undra vad som är fel. När vi kom till U huset fick jag panik. Ska min pappa bo HÄR bland en massa dreglande tanter och gubbar med haklapp som är 80+?
Det var en sorglig avdelning med lika sorgliga gardiner som hängde i fönstret. Jag hade inte valt det ähr boendet i första hand åt min pappa.
När hon frågade om jag var intresserad vill jag bara lägga mig ner och gråta. Jag sa att jag var tvungen att kontakta mina syskon innan jag bestämde något.
Efter att ha pratat med som och biståndsbedömmaren som sa att alternativet var boende i en annan kommun så fick det bli ett ja. Det värsta är nog att jag vet att min pappa aldrig skulle trivts där om han var "pappa"
Det är ju så klart bättre än skyffet han bodde i innan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att acceptera att det har gått så här långt. Jag vet att jag inte ska känna någon skuld i allt men det gör jag och det går inte över. Den bara ligger där och mal tillsammans med insikten om att allt är förlorat nu.
Människor runt mig vågar inte prata med mig om min pappa vilket känns jobbigt. Jag vill bara att allt annat ska var så normalt som möjligt. Så jävla odement som det går.
Det dyker upp om och om igen...
Jag saknar min pappa så sjukt mycket, inte fyllopappan men min pappa. Den där fantastiska människan han var innan.
Igår
Pappa satt i en stol iklädd Mickes gamla avlagda kläder. Han log när han såg oss komma men om han visste vilka vi var det vet jag inte. Han känner nämligen igen ansikten men kan inte sätta ihop personen med vilken relation han har till han har till den.
Mötet gick bra. Sköterskan pratade lite och sa "Antti, du vet ju att du har en minnesjukdom..." För han vet att allt inte är som det ska. Hon pratade lite om olika behandlingar när min pappa säger "Det är bara att hämta yxan" :-( Vilket jävla helvete det måste vara ändå om man vet att det är något som är fel på en men man vet inte varför för man minns inte.
Vi fick träffa en biståndsbedömare och vi var lite oroliga innan hon kom för vi har inte bra erfarenheter av biståndsbedömare sen tidigare. Hon var bra, rak och tydlig och det kändes jätteskönt. Hon ska leta efter ett lämpligt boende för pappa närmre oss.
Lilla pappsen :-(
....
Jag hoppas att han placeras i ett boende ganska nära så man kan gå dit och hjälpa till. Har man själv jobbat inom vården så har man lite insikt i hur det fuskas. Jag kommer vara väääldig kontrollerande :-) Min faja ska inte ligga i bajsiga underlakan eller ha skiiga kalsonger. Han ska behandlas med respekt. Han börjar en ny fas i sitt liv. Kankse inte den roligaste fasen men nu är det dags att vara fräsch och frisk i den mån det går.
Jag saknar min pappa idag.
Morfars skägg
Idag var vi hos morfar för att presentera barnen och honom för varandra. Han var väldigt nyfikna på barnen och busade lite med Killian när han kröp runt i rummet.
När jag frågade honom om han visste vem jag var svarade han Mirjam. Är det meningen att jag måste lära mig ati gilla det namnet igen :-)
Killian satt i mitt knä och pillade lite i morfars skägg...
Idag kändes han piggare och lite mer med. Han var lika tom på minnen som tidigare men lättare att prata med.
Jag har en otrolig saknad/längtan efter honom men jag antar att det är mitt sätt att försöka greppa om varje lite halmstrå. Jag vill inte missa om han minns något.
Men det är som Thomas säger det finns bättre dagar som idag och sen kommer det komma dåliga dagar och det är bra att veta det.
Kylmä on kallt, kaiki on allt, mallas on malt, suola on salt, pappi on präst, hevonen on häst...jag hör han viska ramsan i mitt öra...
Slänga, stänga och säga hej då...
Jag har oroat mig för den här dagen. Idag har jag och syrran rensat ut pappas bostad. Vi hade målat upp hemska bilder om hur det skulle se ut. Jag har sett stället när pappa var frisk, ja relativt frisk men väldigt alkoholiserad och jag har sett det när han har varit riktigt nära botten och det var inte kul.
Första gången jag var där så var min kompis Anders eller Maria som hon egentligen heter med mig, det var sommaren då hon och jag skulle jobba och bo på Gotland. Pappa hade fortfarande körkort och skulle köra oss till båten. Det var en fin dag och min pappa var helt OK. Han hade inte druckit och han var välklädd. Han visade oss gården med den fina men trasiga växthusen som Tungelsta kryllar av.
Inne i pappas rum luktade det rök men inte särskilt överdrivet. På en vägg fanns det bilder av mig och mina syskon. Det kändes i hela kroppen att vi var saknade men tydligen inte tillräckligt eftersom det bara har gått utför.
Idag möttes vi av kaos, ett rum lika förvirrat som min pappas hjärnverksamhet. Saker överallt, lappar med massa nummer på...jag hittade en där jag tydligt såg hur han försökt skriva ner mitt hemnummer om och om igen och jag minns samalet så väl..."Nej pappa, 7..5 neeeeeeej jag sa SJU, SJUUUUUUU sen FEM..." Vi hittade saker vi inte hade en aning om att han hade stulit från oss, det var CD skivor, bilder m.m Han har verkligen kämpat för att hålla fast vid oss. Bilderna på väggen hade utökats med Emily och med Killian. När jag rensade en låda med papper hittade jag en tidning jag var med i 2002. Jag har aldrig berättat för honom om den men av en slump har han antagligen köpt den och bläddrat i bilgan där jag fanns med. Den hade han sparat.
Det stod en TV, en micro och en spis med inbyggd ugn som Thomas och jag köpte en jul. Hans stereo hade dom redan roffat åt sig. Jag kände att jag inte brydde mig, det är ju inte så att han minns den. Kvinnan som hjälpte pappa att f vård kom och talade med oss och jag och syrran tog beslutet att det inte var värt att behålla något av prylarna. Det enda vi tog var saker med affektionsvärde, bilder, en klocka, vertygslådan och lite tavlor. Där låg också en gammal kamera som pappa antagligen hade bytt till sig för att ge mig. Han brukade göra så. Jag har tre kameror som jag fått av pappa.
Kvinnan sa at vi inte behövde städa, det skulle dom göra och det kändes befriande, det var jobbigt nog att gå igenom sakerna och slänga bort pappas forna liv. Där fanns t.ex två tröjor som han haft en evighet, så typiskt Antti. Den ena säker 20 år.
När vi var klara kom Thomas och hämtade oss. Det var skönt att slänga, stänga och säga hej då...
...vi stannade på en pizzeria och när vi åkte från det sunkiga haket sa ägaren "Hej då, glöm inte att komma tillbaka..."
Jag kommer aldrig komma tillbaka dit och inte min pappa heller och det är jag glad för.
Ring ring
Jag blir lite ledsen från och till. Ivar ringde idag och jag berättade för honom, då kom tårarna igen. Jag vill prata om det men det går liksom inte. Eller jo men det ska vara någon som det är OK att gråta inför. Thomas är bäst på att trösta...
Jag känner ett konstigt behov att åka till pappa, kanske han kommer ihåg mig idag, det kommer bli som en drog. Vad fan han är en av de få som har sett mig och bekräftat mig...
Att försöka ta in tanken på att jag aldrig mer kommer ha en normal disskusion med min Faja är som at försöka tänka på hur stort universum är.
Jag kikar in på syrrans blogg och jag vet att det inte kommer vara uppdaterat för hennes modem är trasigt, jag börjat gråta så fort jag ser bilden på pappa...alla bra minnen rusar genom mitt huvud.
Om det är så här tungt med pappas sits så hoppas jag verkligen att inget händer Thomas, kidsen eller syrran för det skulle jag ALDRIG fixa.
godnatt eller Taigun naigun som min pappa alltid sa när han la oss...och så kommer tårarna igen...FAN!!!
Minnen är det finaste vi har...
Jag var hos pappa igår med min syster. Jag var lite mer förberedd men ändå kändes det hemskt att vara en främling.
En sak har pappa inte tappat och det är sin humor, han kan fortfarande skämta och det är en av de bitar jag älskar med honom. Det känns skönt att ha det att falla tillbaka på eftersom vi alla i min familj, ja förutom mamma, använder skämt som ett sätt att bearbeta stress.
Pappa frågade om jag ville ha pengar när jag frågade om han ville klippa och raka sig..."Du har ju alltid varit så stilig..."
Sköterskan berättade att han var så förtjust i godis att han gått in i de andras rum och stulit deras...
Själv skrattade jag ikväll när Thomas berättade att sköterskan som ringt gav nummret till en patienttelefon. Jag kunde visst ringa dit och få prata med pappa. Vad skulle jag säga liksom?
"Hej pappa, det är Mirre! Vad gör du för något?" Han skulle väl undra vem fan jag var.
Han kom ihåg mitt namn iallafall när jag sa att jag var döpt efter en sångerska...Då utbrast han Mirjam Makeba :-)
