Tunga beslut
Imorse ringde Maria mig och berättade att biståndsbedömmaren hade ringt och sagt att det fanns en plats till pappa. Platsen är på Blomsterfondensboende i Liseberg, bara ett stenkast fårn där jag växte upp. Hon bad mig ringa eftersom hon jobbade dubbelt idag.
Jag ringde och pratade med den ansvariga kvinnan på boendet och sen bara rullade det på. Hon ville att jag skulle komma dit så fort som möjligt. Med båda kidsen hemma och en mamma som inte sovit så vart det stressigt. Mormor dök upp som en ängel och tillsammans hann vi i alla fall dit. Mormor ville inte följa med in utan stannade ute med vagnen eftersom båda barnen hade somnat.
Första intrycket var bra. Det verkade fint. Jag reflekterade över att det satt en massa översminkade pensionärstanter i entrén och jag skrattade till inombords när det slog mig hur min pappa skulle skämtat om dom...ja just det skulle. :-(
Jag träffade chefen på bygget en mycket trevlig men lite för på kvinna. När man berättar för mig hur himla bra alling är och verkligen påpekar det hela tiden börjar jag så klart genast undra vad som är fel. När vi kom till U huset fick jag panik. Ska min pappa bo HÄR bland en massa dreglande tanter och gubbar med haklapp som är 80+?
Det var en sorglig avdelning med lika sorgliga gardiner som hängde i fönstret. Jag hade inte valt det ähr boendet i första hand åt min pappa.
När hon frågade om jag var intresserad vill jag bara lägga mig ner och gråta. Jag sa att jag var tvungen att kontakta mina syskon innan jag bestämde något.
Efter att ha pratat med som och biståndsbedömmaren som sa att alternativet var boende i en annan kommun så fick det bli ett ja. Det värsta är nog att jag vet att min pappa aldrig skulle trivts där om han var "pappa"
Det är ju så klart bättre än skyffet han bodde i innan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att acceptera att det har gått så här långt. Jag vet att jag inte ska känna någon skuld i allt men det gör jag och det går inte över. Den bara ligger där och mal tillsammans med insikten om att allt är förlorat nu.
Människor runt mig vågar inte prata med mig om min pappa vilket känns jobbigt. Jag vill bara att allt annat ska var så normalt som möjligt. Så jävla odement som det går.
Jag ringde och pratade med den ansvariga kvinnan på boendet och sen bara rullade det på. Hon ville att jag skulle komma dit så fort som möjligt. Med båda kidsen hemma och en mamma som inte sovit så vart det stressigt. Mormor dök upp som en ängel och tillsammans hann vi i alla fall dit. Mormor ville inte följa med in utan stannade ute med vagnen eftersom båda barnen hade somnat.
Första intrycket var bra. Det verkade fint. Jag reflekterade över att det satt en massa översminkade pensionärstanter i entrén och jag skrattade till inombords när det slog mig hur min pappa skulle skämtat om dom...ja just det skulle. :-(
Jag träffade chefen på bygget en mycket trevlig men lite för på kvinna. När man berättar för mig hur himla bra alling är och verkligen påpekar det hela tiden börjar jag så klart genast undra vad som är fel. När vi kom till U huset fick jag panik. Ska min pappa bo HÄR bland en massa dreglande tanter och gubbar med haklapp som är 80+?
Det var en sorglig avdelning med lika sorgliga gardiner som hängde i fönstret. Jag hade inte valt det ähr boendet i första hand åt min pappa.
När hon frågade om jag var intresserad vill jag bara lägga mig ner och gråta. Jag sa att jag var tvungen att kontakta mina syskon innan jag bestämde något.
Efter att ha pratat med som och biståndsbedömmaren som sa att alternativet var boende i en annan kommun så fick det bli ett ja. Det värsta är nog att jag vet att min pappa aldrig skulle trivts där om han var "pappa"
Det är ju så klart bättre än skyffet han bodde i innan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att acceptera att det har gått så här långt. Jag vet att jag inte ska känna någon skuld i allt men det gör jag och det går inte över. Den bara ligger där och mal tillsammans med insikten om att allt är förlorat nu.
Människor runt mig vågar inte prata med mig om min pappa vilket känns jobbigt. Jag vill bara att allt annat ska var så normalt som möjligt. Så jävla odement som det går.
Kommentarer
Trackback
