Min pappa inte den han brukade vara...
Så här så morfar ut när jag såg honom första gången på ett halvår på Huddingesjukhus. En chock för oss som är vana vid att han oftast är ordenligt klädd, klippt och rakad. Nu som någon slags Robinsson som var totalförvirrad.
Morfar några veckor senare, piggare och fräschare men i behov av en klippning som nu är gjord men inte sedd.
Lite nya kläder ska han få också. Kankse blir det lättare om han känner igen sig själv. Vad vet jag?
Jag har inga bilder på min gamla pappa på den nya datorn. Men ni som minns vet ju vilken skillnad det är.
Faijja...
Det verkar som om pappa trivs på Sylvester. Jag tyckte han såg så svullen ut men sen insåg jag att han bara gått upp i vikt igen. Han har ju varit så smal och ihopsjunken. Dom hade rakat honom så då såg man hans ansiktsform och det gjorde sitt också.
Killian satt bredvid pappa och lekte med honom i en inlånad soffa. Pappa har ju inga möbler eftersom han bott i sitt skyffe och vin ansåg att det inte gick att spara något av den skit han hade.
Idag ringde dom från hemmet och frågade om dom kunde skicka mig räkningen tills allt var klart med förvaltare men jag kan ju lova att jag ska ringa till Soc när den kommer. Jag tänker inte betala den när han är deras ansvar.
Hon berättade att dom hade klippt honom nu också, ser fram emot att gå dit när jag mår bättre.
Jag saknar honom nästan hela tiden och alla tankar som rullar gör det inte lättare för mig att hantera den här situationen. Pappa var ju ändå länge den enda personen som förstod mig så som jag vill bli förstådd och den enda som drev på mig och sa att jag kan göra vad jag vill...det är en fin skatt att förlora. Oersättlig.
Killian satt bredvid pappa och lekte med honom i en inlånad soffa. Pappa har ju inga möbler eftersom han bott i sitt skyffe och vin ansåg att det inte gick att spara något av den skit han hade.
Idag ringde dom från hemmet och frågade om dom kunde skicka mig räkningen tills allt var klart med förvaltare men jag kan ju lova att jag ska ringa till Soc när den kommer. Jag tänker inte betala den när han är deras ansvar.
Hon berättade att dom hade klippt honom nu också, ser fram emot att gå dit när jag mår bättre.
Jag saknar honom nästan hela tiden och alla tankar som rullar gör det inte lättare för mig att hantera den här situationen. Pappa var ju ändå länge den enda personen som förstod mig så som jag vill bli förstådd och den enda som drev på mig och sa att jag kan göra vad jag vill...det är en fin skatt att förlora. Oersättlig.
I natt grät jag en skvätt
Jag hade ont igår så jag la mig tidigt. Jag väcktes dock ganska snabbt av Vince som vill ha käk. Efter det hade jag svårt att somna om igen. När det blir så börjar jag oftast att tänka en massa. Jag kände hur arg jag blev. Jag är arg på Soc som dumpar allt på mig. Gör så gör si men här sitter jag med två ungar och en stressad hjärna och jag vill inte göra ett skit. Det enda jag vill är att hälsa på pappa med psykiskt orkar jag inte det heller. Sen slog det mig igen att jag aldrig kan hälsa på min pappa, jag hälsar på Antti och han är en man som inte har några barn så vitt han vet :-(
Jag är så sjukt glad över att jag har mina grabbar som håller mig på fötterna så jag har att göra. Då slipper jag tänka allt för mycket.
Igår flyttade pappa till Sylvester och jag borde ha varit där men jag sket i det. Jag ville inte och då blev det inte så.
Idag kommer syrran och då ska vi dit efter att jag har hämtat Killian. Måste få fullmakt till att hämta ut hans cash så vi kan betala hyran.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte...
Jag är så sjukt glad över att jag har mina grabbar som håller mig på fötterna så jag har att göra. Då slipper jag tänka allt för mycket.
Igår flyttade pappa till Sylvester och jag borde ha varit där men jag sket i det. Jag ville inte och då blev det inte så.
Idag kommer syrran och då ska vi dit efter att jag har hämtat Killian. Måste få fullmakt till att hämta ut hans cash så vi kan betala hyran.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte...
Tunga beslut
Imorse ringde Maria mig och berättade att biståndsbedömmaren hade ringt och sagt att det fanns en plats till pappa. Platsen är på Blomsterfondensboende i Liseberg, bara ett stenkast fårn där jag växte upp. Hon bad mig ringa eftersom hon jobbade dubbelt idag.
Jag ringde och pratade med den ansvariga kvinnan på boendet och sen bara rullade det på. Hon ville att jag skulle komma dit så fort som möjligt. Med båda kidsen hemma och en mamma som inte sovit så vart det stressigt. Mormor dök upp som en ängel och tillsammans hann vi i alla fall dit. Mormor ville inte följa med in utan stannade ute med vagnen eftersom båda barnen hade somnat.
Första intrycket var bra. Det verkade fint. Jag reflekterade över att det satt en massa översminkade pensionärstanter i entrén och jag skrattade till inombords när det slog mig hur min pappa skulle skämtat om dom...ja just det skulle. :-(
Jag träffade chefen på bygget en mycket trevlig men lite för på kvinna. När man berättar för mig hur himla bra alling är och verkligen påpekar det hela tiden börjar jag så klart genast undra vad som är fel. När vi kom till U huset fick jag panik. Ska min pappa bo HÄR bland en massa dreglande tanter och gubbar med haklapp som är 80+?
Det var en sorglig avdelning med lika sorgliga gardiner som hängde i fönstret. Jag hade inte valt det ähr boendet i första hand åt min pappa.
När hon frågade om jag var intresserad vill jag bara lägga mig ner och gråta. Jag sa att jag var tvungen att kontakta mina syskon innan jag bestämde något.
Efter att ha pratat med som och biståndsbedömmaren som sa att alternativet var boende i en annan kommun så fick det bli ett ja. Det värsta är nog att jag vet att min pappa aldrig skulle trivts där om han var "pappa"
Det är ju så klart bättre än skyffet han bodde i innan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att acceptera att det har gått så här långt. Jag vet att jag inte ska känna någon skuld i allt men det gör jag och det går inte över. Den bara ligger där och mal tillsammans med insikten om att allt är förlorat nu.
Människor runt mig vågar inte prata med mig om min pappa vilket känns jobbigt. Jag vill bara att allt annat ska var så normalt som möjligt. Så jävla odement som det går.
Jag ringde och pratade med den ansvariga kvinnan på boendet och sen bara rullade det på. Hon ville att jag skulle komma dit så fort som möjligt. Med båda kidsen hemma och en mamma som inte sovit så vart det stressigt. Mormor dök upp som en ängel och tillsammans hann vi i alla fall dit. Mormor ville inte följa med in utan stannade ute med vagnen eftersom båda barnen hade somnat.
Första intrycket var bra. Det verkade fint. Jag reflekterade över att det satt en massa översminkade pensionärstanter i entrén och jag skrattade till inombords när det slog mig hur min pappa skulle skämtat om dom...ja just det skulle. :-(
Jag träffade chefen på bygget en mycket trevlig men lite för på kvinna. När man berättar för mig hur himla bra alling är och verkligen påpekar det hela tiden börjar jag så klart genast undra vad som är fel. När vi kom till U huset fick jag panik. Ska min pappa bo HÄR bland en massa dreglande tanter och gubbar med haklapp som är 80+?
Det var en sorglig avdelning med lika sorgliga gardiner som hängde i fönstret. Jag hade inte valt det ähr boendet i första hand åt min pappa.
När hon frågade om jag var intresserad vill jag bara lägga mig ner och gråta. Jag sa att jag var tvungen att kontakta mina syskon innan jag bestämde något.
Efter att ha pratat med som och biståndsbedömmaren som sa att alternativet var boende i en annan kommun så fick det bli ett ja. Det värsta är nog att jag vet att min pappa aldrig skulle trivts där om han var "pappa"
Det är ju så klart bättre än skyffet han bodde i innan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att acceptera att det har gått så här långt. Jag vet att jag inte ska känna någon skuld i allt men det gör jag och det går inte över. Den bara ligger där och mal tillsammans med insikten om att allt är förlorat nu.
Människor runt mig vågar inte prata med mig om min pappa vilket känns jobbigt. Jag vill bara att allt annat ska var så normalt som möjligt. Så jävla odement som det går.
